Om min Anorexia.
Som ni alla vet har jag tyvärr lidit av tränings anorexia, och det var bland det absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Det som utlöste min anorexi började med att mitt korsband i vänstra knät gick av under en fotbolls cup med A-laget 2006. Efter att korsbandet hade gått av började jag tränna för att kuna vara på plan igen så snabbt som möjligt, i början var det inget tvång att träna, det vart som en vana jag hade från innan, där jag tränade ganska mycket fotboll. Efter ett tag av hård träning och ganska mycket press på mig själv att komma tllbaka till fotbollen blev det bestämt av jag skulle operera knät. Efter mycket om och men blev det så och datumet blev 5 April. Den 1 April 2006 fick jag körtelfeber pga att jag hade tränat så mycket, så operations tiden på Sofiahemmet i stockholm blev inte av. Efter som man är sjuk får man absolut inte operera sig. Jag blev så otroligt ledsen att jag grät 2 veckor efter det. Vi fick till slut en tid hemma i Norrköping på vrinnevisjukhuset den 5 Juni, 1 månad senare än bestämt. Efter operationen gick jag på krykor i drygt 2 till 4 veckor, jag började träna igen på gymet en vecka efter operationen knäpp som jag är, men bara det jag kunde det vill säga över kroppen. När knät väl var så pass bra att jag kunde sätta i gång med konditonen igen började det lössas ut ordentligt. Under den tiden jag gick på kryckor och inte kunde utöva konditons övningar slutade jag för det mesta med godis och snacks. Där efter blev det tränings pass flera timmar om dagen, och jag kände genast ångest när jag inte fick utöva den dossen av träning jag kände att jag behövde. Depritionen började också sätta sina spår.  Jag slutade helt att träffa vänner och göra sånt som jag tycker är roligt. Jag slutade också med att klä mig snyggt och fixa i ordning mig som jag innan brukade. Jag gick runt i stora slappa kläder med en tung tränings väska på ryggen. Jag började också bli mycket mer ososial mot min familj och omgivningen. Jag tappade intresset för allt som jag alltid gillat, jag kunde inte heller sova om kvällarna. Jag grät varje dag och kände mig allmänt världelös. Mamma och pappa började inse att jag inte var som jag skulle, och en kväll i September berättade jag för mamma att jag inte kunde sluta träna. Hon blev genast upprörd och ringde BUP "Barn och umgdoms psyke" Vi fick komma dit men en gång och dom sa diräkt att det var till en början var en ätstörning. Min ätstörning var att jag var tvyngen att träna för att kunna äta. Mamma och pappa visste inte vad dom skulle tro efter som att jag åt så pass mycket mat. Men om jag då gämförde med hur mycket jag tränade så var det alldeles för lite mat. Mamma och pappa visste då inte att jag tränade så mycket som jag gjorde. Dom visste att jag tränade mycket, men inte så pass mycket. Det blev samtal varje vecka på bup, efter tiden vart det mer och mer tränig och där efter mer och mer ångest och tårar. Träningsdosen vart högre och matsossen mindre, och det innebar att jag gick ner i vikt. På bara några månader hade jag gått ner 10 kilo. Utligare fler kilo tappade jag. Bup bestämde att jag skulle läggas in på sjukhus i Linköping. Samma dag som det blev bestämt var jag tvyngen att åka till Vrinnevi sjukhuset för att få dropp, dagen därefter vart jag innlagd på sjukhuset i linköping. Det var hemskt. Dom tvinga i mig mat och det var förbjudet att överhuvudtaget ta ett steg själv, så jag blev rullstols sittandes under en tid. Min puls låg på 38 när jag kom in och min vikt låg på 42 kilo, vilket jag tyckte inte var så lite. Men mina hjärtslag hade försämrats otroligt mycket och min puls var riktigt låg. Jag blev allt mer deprimerand och bliv varje dag tvingad till medicin. Efter drygt en månad på sjukhus fick jag äntligen åka hem, vilket var lika pissigt det, mamma, pappa och bup hade koll på allt jag gjorde och allt jag åt. Jag fick inte ens stänga dörren när jag skulle gå på toa eller duscha. Efter drygt ett år efter sjukhuset fick jag börja klara mig själv igen, till en början gick det sådär, men till slut kunde jag kontrollera mitt tänkande. Idag lider jag fortfarande av deprition men är nästan helt återställd från min anorexia.

Det där var min egna text om min sjukdom, jag skulle hemskt hjärna vilja hjälpa andra tjejer och killar som lider av det här eller är på väg in i det. Försök att leva dagen som om det vorde den sista, det är mitt moto idag!




Om anorexia.
Anorexi är en psykisk sjukdom som oftast drabbar unga kvinnor i 12-18års åldern. Några få blir sjuka före puberteten men sällan personer över 20 års ålder. Genomsnittet för ”sjukdomsdebuten” är omkring 15 år. Flickor som pluggar mer och har högre krav på sig i skolan riskerar mer. Man har räknat ut att så många som 1 av 100 kvinnor lider av anorexi.

Anorexi sägs sitta i sinnet i huvudet - men påverkar kroppen. Sjukdomen får den drabbade att helt oförklarligt gå ned i vikt, så pass mycket att det kan leda till döden, så därför är sjukdomen väldigt farlig och kan ge men för livet.

En anorektisk person drabbas av så kallad viktfobi, det vill säga rädsla för att gå upp i vikt fast man är underviktig, därför får alla speglar i hemmet och omgivningen tas bort. Personen får helt enkelt en felaktig syn på sig själv. Den som är sjuk anser sig tjock i sin spegelbild fast hon eller han egentligen är sjukligt mager.

Anorexi betyder ”nervös aptit”. Detta stämmer inte riktigt, för aptiten finns där vid en viss tid, fast man inte kan tro det. Den drabbande bekämpar detta med allt större kraft och allt övergår till slut i ”självsvält”, eller rättare sagt, som jag nämnde ovan, i ”viktfobi”.

Vanliga kännetecknen för anorektiskt beteende är: undvikande och minskning av matvanor, lögner  ”jag har redan ätit”, kräkningar, laxermedelsanvändning och överdriven motion.

Tidiga signaler på Träningsanorexi
· Ökad träningsmängd, ofta kvantitetsmässigt i form av fler eller längre pass
· Menstruationen försvinner
· Ökad aktivitet inom andra områden
· Ibland är man av oförklarlig anledning lessen eller sorgsen- deppig
· Många och långa toalettbesök
· Rödsprängda ögon
· Problem med sömnen
· Huvudvärk- äter ofta Treo, Alvedon eller liknande
· Yrsel och svimningar
· Torr hud och torrt hår
· Förstoppning
· Frusenhet- går gärna omkring i stora och varma kläder
· Fixerad vid matlagning och vikt